När forte har tråkigt

Lisa skickade detta mail till Stef idag:

(...) Vad fan ska jag göra, mormor?
PHOTOSHOP CHALLENGE

REGLER: Du måste svara på den här photoshopkluddbilden med en egen
kluddbild! Bilden får inte vara för komplex, utan vara en direkt comeback
på föregående bild. Använd dig av några få basfärger, ju färre destå
bättre. Popkonst, baby.

Slutligen, konvertera bilden till GIF, och svara tillsammans med en
midi-fil som enligt dig passar.


OPTIMUS PRIME COMMANDS YOU

Och här är resultatet:

Om du tycker att det är dassigt att stirra på den på skärmen så kan du nu köpa den i olika roliga utföranden. Surfa bara in på Stefs deviantart. Alla pengar som rullar in går raka vägen till ett Wii. Ni vill väl inte beröva forte dess inspiration?!

Du som är fattig kan dock avnjuta den som skrivbordsunderlägg om du vill. Den är billig.

Våga våga våga

6 skäl till att Stef är världens sämsta elev

Jag är rätt kritisk till intrycket jag kanske ger. Sedan slog det mig att jag faktiskt var såhär på Hofors med, och på mitt gymnasium. Oförbätterlig?

Iallafall så kom jag till en långt värre insikt idag. Det är nämligen en sak som lärarna (och flera kollegor) har försökt fråga som jag inte reagerade på förräns nu. Varför stanna i fanzinvärlden? Vad ska det bli av mina serier i marknaden? Och dyl.

Sanningen är: Inte en jävla aning.
Och att "bara" gå år 1 ger en trygghet av att inte behöva bli publicerad(igen) på en gång. Fanzinen är ett trevligt mål, men sen då? Verkligheten är faktiskt riktigt skrämmande. Först idag slog det mig hur läskigt det är, och att det faktiskt går ut på att få folk att läsa och betala för ens serier. Det känns inte så konstigt att jag inte blev klar med boken jag jobbade med. Att inse hur min rädsla fångat mig i det som fick mig att känna mig bekväm gav blandade känslor. Lite undrar jag hur jag vågade mig ut på fanzinmarknaden. Av någon anledning har jag ju sålt en del och fått ett pris också. Mest mest känner jag mig som en jävla lögnare. Eftersom jag brukar försöka uppmuntra folk att följa sina drömmar, och så vågar jag det inte själv.

Jag tog upp det här för Lisa, och hon beskrev det som att bada i kallt vatten. Bättre att hoppa i och få det gjort än att stå på bryggan och tveka.

Så alla som jag uppmuntrat: förlåt, det var först nu som jag upptäckte hur jäkla kallt, mörkt och läskigt det där vattnet är. Men jag lovar iallafall att jag ska göra allt jag kan för att simma.

MvH
Stef Gaines